Idag var jag ledig och idag skulle bli en bra dag. Fick sovmorgon och har chillat, planerade en längre uteritt på eftermiddagen eftersom att det inte blev så mycket ridning igår. Sedan började det regna när jag kom upp till stallet. Jag tänkte inte så mycket på det då utan spelade faktiskt in en video där jag visar upp lite shabrak och skit medan jag väntade på att det skulle sluta. När det lugnade sig tog jag in Amigo och sedan började det regna igen. Genast börjar tankarna om "undra om det hunnit bli lergit, tänk om han håller på och röjer på vägen hem och halkar osv" - såklart. Problemet nu är att den nya hästen river upp banan så att den är oridbar, skulle rida där igår när jag kom upp på kvällen men alltså det är typ stora kratrar i banan? Alla hörn är så gott som kvicksand. Ringde mamma och undrade om hon trodde att det gick att löslongera men bestämde mig för att rida ut ändå. Gick fem steg, Amigo blir rädd för blött hö på marken. Går vidare, Amigo börjar takta för att Costa springer i hagen. Går vidare, upptäcker att grannarna skaffat höns - är på riktigt säkert trettio höns som står mitt på vägen. Började undra hur vi skulle göra och direkt när jag vänder för att reka om andra vägen kanske är bättre så börjar han takta, blåsa upp sig och kasta sig för saker som står där varje dag - grisarna, en blomkruka, när han ser Costa osv. Alltså vi är 10 meter från stallet, och jag känner att det här går fan inte. Och det är så sjukt jävla jobbigt. På våra två senaste uteritter har jag fått leda honom hem. På den ena kom vi inte ens halvvägs iväg innan jag var tvungen att hoppa av. Med mamma är han jättesnäll men själv kommer vi knappt från stallet så alltså måste jag vara problemet. Jag tycker att jag i många fall verkligen försöker ha en jättebra inställning och är hur peppad som helst men alltså det måste väl vara nå jäkla underliggande skit som han känner av. Samtidigt som jag inte vill att mamma ska känna sig tvungen att åka upp så ofta så är jag så tacksam att hon gör det eftersom att så gott som all ridning själv är så otroligt ångestframkallande. Det är verkligen inte kul just nu och då är vi ändå mitt i sommaren - vår annars bästa tid. Men ändå är vi här, kan inte rida på banan för att den är kaos och kan inte rida ut i skogen för att vi är kaos. Fan vi skulle verkligen behöva någon sorts parterapi för att hitta tillbaka. Allt annat går bra, vi har jättemysigt när vi tar promenader och all hantering på marken är lugnt men att inte kunna rida på sin egen häst utan att vara rädd är inte kul längre. Idag var väl ett extra jobbigt bakslag eftersom att jag var taggad på att rida ut och skritta i skogen men vi kom inte längre än gården bredvid. Skrittade vår promenad-runda och det gick helt okej, avslutade med att skritta och trava lite på banan, vågar inte riktigt mer när underlaget är så dåligt. Är bara så himla jobbigt när jag vet hur bra vi kan ha det, hur bra vi brukar ha det. Känns som att vi inte är på samma sida längre. Vet inte ens vad jag vill med detta inlägg men behöver bara få uppdatera och skriva av mig hur det är. Det är inte dåligt hela tiden, verkligen inte. Men ibland när det går riktigt dåligt känner man sig bara så jäkla otillräcklig.