Tjao, ännu en dos av Josefins sjuka fantasi :P
Vet inte vad jag tycker om den än. Vill ha både bra och dårlig kriik tack :P

Mitt blonda hår har perfekta prinsesslockar. Mina ögonfransar är naturligt långa, naturligt svarta. Ögonen ljust blå, precis som havet när det träffas av solen. Skimrande. Munnen, perfekt form, mjuk, ljust rosa till färgen. Min hy, perfekt. Slät och jämn, färgen med perfekt bränna. Mitt ansikte har en perfekt form, som framhäver mina perfekta ögon. Jag är precis lagom lång. Perfekt midjemått, inte ett uns för mycket fett, inte ett uns för lite. Jag är söt, snygg och het på samma gång. Allas blickar dras mot mig. Jag är rolig, galen, jag vet hur man har roligt. Jag är självsäker, behöver inte en vän; dem behöver mig. Allas blickar landar på mig. Jag charmar alla med storm. När jag går genom korridorerna vänder alla på huvudet. Varför? Jo, för att jag är perfekt.

 

”Händer i helgen?” Min skock av vänner kollade med förväntan i ögonen på mig.

”Hmm jag vet inte, någon som har en plan?” Min ljuva röst flöt genom rummet.

”Får jag komma med ett förslag?”

Min pojkvän Kevin slog sig ned bredvid mig och gav mig en kyss på kinden. Tjejerna omkring mig suckade drömmande. Han var snygg. Mörkblont hår, vackert ansikte, ögon som gav intrycket av ett stormigt hav.

”Självklart,” log jag.

”Det är ett stort ståhej på Kawing på lördag, jag kan fixa in oss,” Han log och blinkade med ena ögat.

”Då var det klart tjejer!” jag skrattade och tjejerna skrattade med mig.

 

Dörren slogs upp och det var nästan som om hela stället stannade upp. Blickar vändes mot mig, jag log och gick med svängande höfter ut på dansgolvet med min skock av beundrare efter mig. Ljuset från det tindrande lamporna fick min hud att gnistra, mitt hår att glänsa. Blickar stirrade fortfarande på mig, som förtrollade. Jag dansade, skrattade, hade en grym kväll, tills jag såg dem. De stod i ett hörn av rummet. Läpparna tätt ihop, tungorna i varandras halsar. Jag stelnade till, allt tystnade. Det ringde och dunkade i öronen. Rockmusiken hördes på avstånd. Mina ögon stirrade. De såg mig. De ryckte sig ifrån varandra, han kollade på mig med en skuldmedveten blick.

”Vera, jag...” Kevin tappade orden.

Jag gick med bestämda steg framåt. Stirrade honom rakt i ögonen.

”Vem är det här?” frågade jag, min ljuva röst utstrålade förvåning och en smula sarkasm.

Tjejen mötte inte min blick. Hon hade mörkt platt hår, hennes ansikte var lite för runt, klänningen hon hade på sig satt löst och hängigt på kroppen. Kevin sa inte ett ljud.

”Inget du vill säga till mig?” Jag log fortfarande, det där fejkade leendet.

Hans mun rörde sig inte och jag vände om. Han tog tag i min axel.

”Vera, vänta...”

Jag snodde runt.

”Vad?”

”Jag är ledsen! Jag lovar, hon betyder ingenting! Jag vet inte ens vem hon är!”

Nu såg den taniga lilla tjejen upp.

”Va?” Hennes läpp darrade.

”Något du vill tillägga?”frågade jag med en elak ton i min röst.

Hon blängde på Kevin. ”Vad synd, då har du ju slösat bort en månad på att träffa mig, om jag nu inte betyder någonting. Om du ens vet vem jag är!” Hon vände på klacken och försvann.

Jag log och nickade. ”Så kan det visst gå,” jag gav honom en blick och stack.

Vägrade visa hur förödmjukad jag var.

 

När Kevin kom in genom dörren vände alla på huvudet. Gav honom anklagande blickar. De var på min sida. Inte på den onda sidan, min otrogna ex pojkväns sida.

”Vera, jag måste prata med dig,” Han kollade på mig med skyldiga ögon.

”Om vadå?” frågade jag, som om jag inte brydde mig.

”Du vet om vad,”

”Varför?”

Han hajade till.

”Hur kunde du göra såhär mot MIG?” Mina vackra ögon smalnade.

”Ja... ja...”

”Sluta stamma och hosta fram ett svar!”

Han blev tyst. Allas ögon vilade på oss.

”Dög jag inte? Var jag inte fin nog för dig? Eller gillar du taniga tjejer? Brunetter? Vad? VAD är det för fel på mig?”

Fortfarande tyst.

”Du är patetiskt. En idiot, en nolla,”

”Och du är en hora!”

Fullständig tystnad.

”Ursäkta?” alla tjejer omkring mig svarade för mig.

”Fattar du hur det är att vara din kille? När du gör precis vad du vill, flirtar med precis vem du vill, dansar omgiven av killar, iklädd så gott som ingenting. Fattar du varför jag blev trött på dig? Du är bara så jävla billig,” Hans röst var hård.

Jag log igen. ”Så det är mitt fel?” sen hårdnade min röst. ”Ursäkta med det är fan du som vill kyssa någon annan, det är dig det är fel på.”

”Jag letar efter något äkta, inte den där billiga typen.”

”Du kunde inte talat om för mig när du ville söka efter något äkta?” Jag höjde irriterat ett ögonbryn.

Han var tyst, jag hade vunnit. Men jag var inte nöjd. Han skulle få betala priset för det han gjorde mot mig. Hämnden kommer bli ljuvare än du någonsin var.

 

Jag öppnade dörren, bjöd in mig själv. Jag visste vart hans rum låg. Första till vänster efter trappan. Jag gick ljudlöst, Han blev förvånad när han såg mig.

”Vad gör du är?” Hans röst var irriterad och kaxig.

”Hmm jag vet inte riktigt,” jag log och stängde dörren efter mig.

”Ursäkta, men kan du typ, dra? Jag sa ju till dig att jag inte vill ha någonting med dig att göra,”

Det var då han upptäckte det, att mina ögon var svarta. Han ryckte till, såg misstroende på mig.

”Eh, Vera... Är du okey?”

Jag skrattade. ”Så klart jag är,”

Mina tänder glimmade i ljuset från en gatulyckta på gatan nedanför. Han reste sig upp.

”Vera, dina...”

”Mina ögon?”

Jag lyfte min hand och drog en nagel med perfekt manikyr runt ögat. Log ett leende som inte riktigt gick att placera.

”Vad är det med dom?” Jag skrattade lite.

Han började bli rädd på riktigt. Jag njöt av varje sekund, tog ett steg framåt. Min hand lyftes och tryckte ned honom mot sängen. Min hand smekte hans ansikte och jag satte mig bredvid honom. Han satt stel av skräck. Min mjuka fylliga mun fördes mot hans öra och viskade; ”Skrik inte. Det är inte någon idé. Ingen kommer kunna hjälpa dig, du kommer bara föra dem in i döden.”

Hans puls ökade.

”Vera...” viskade han men jag avbröt.

”Sch,” sa jag med en låtsad sorgsenhet. ”Du valde själv den här situationen.”

Mina läppar rörde hans hals. Lätt, mjukt. Likt en kyss eller smekning, innan den övergick till en våldsamare fas. Det varma blodet rann ner i min hals. Smaken exploderade i munnen. Kevin kämpade emot skriket. Mina händer fattade tag runt hans huvud, ryckte till och han blev stilla. Det knakande ljudet från den knäckta nacken ekade i huvudet. Jag log och började vandra ner för trappan. Där har ni min hemlighet. Min brist. För sanningen är den, att ingen är perfekt.