MVG på barndomsminnet


Ett barndoms minne

 

Jag stod på kanten av bryggan. Stirrade ner i vattnet. Det svarta, mörka, skrämmande vattnet. En kall vind blåste omkring mig. Jag ryste, trots att det var 30 grader ute. Många av mina klasskompisar var i vattnet redan. Tog vara på tiden av vår sista vecka. Om bara sju dagar skulle mina skolår vara slut. Det var otänkbart, men sant. Och om en månad skulle jag fylla arton. Ännu otänkbarare. De sista åren hade rusat förbi, som om jag gick från barn till vuxen på bara någon sekund. Jag hörde fötter slås mot bryggan när någon kom springande. En plötslig knuff i ryggen fick mig skrikande att falla framlänges. De kalla svarta vattnet omfamnade mig. Slöt sig omkring mig som en mörk slöja. Jag visste inte vad som var upp, visste inte vad som var ner. Såg bara det mörka vattnet och bubblorna som yrde omkring mig. Det mörka vattnet fick tankarna från en födelsedag att komma upp. Jag försökte tränga undan dem men plötsligt var det som om bubblorna i vattnet formade en liten kropp. Jag stannade upp och minnena jag försökt förträngt överbemannade mig.

 

Det var min födelsedag, jag hade fyllt 10 år. Jag hade blivit väckt av min familj och fått frukost på sängen. Jag hade fått en ring som man kunde åka efter båten i. Min lycka hade varit kolossal. Av min femåriga syster hade jag fått ett halsband som hon gjort på dagis. Det hade varit gjort av vit tråd som hon trätt vita och gröna pärlor på. Jag hade gett henne en stor kram och satt halsbandet runt min hals. På eftermiddagen hade vi mött mormor och morfar nere vid båten. Mormor hade haft med sig jordgubbstårta. Vi hade klivit ombord på den enorma båten och åkt iväg. Jag och min syster hade tjatat om att få åka i ringen.

”Inte än, här är det för mycket vågor och stenar” hade pappa svarat.

Jag hade irriterat dragit med mig min syster till båtens bakre del. Ringen hade suttit fast i ett rep och legat vid sidan av båtens kant. Vi hade satt oss på kanten.

”När ska vi få åka?” hade min syster frågat.

Jag hade vänt blicken mot ringen. Jag hade ju sett hur mamma och pappa gjorde många gånger. Det hade inte sett så svårt ut och vågorna hade faktiskt tonat ner sig i höjd.

”Jag kan lägga ner ringen åt dig om du vill åka nu,” hade jag svarat.

Min syster hade lyst upp. Snart hade ringen åkt ner i vattnet och min syster hoppat i. Jag hade knutigt två knutar så att den inte skulle lossna. Min syster hade tjutit av lycka och jag hade skrattande vinkat åt henne från båtens kant. Jag hade satt mig på kanten igen och lett åt min syster. Vågorna hade ökat i styrka och min syster hade skrattat så när ringen flög mellan dem. Men plötsligt hade min syster försvunnit.

”Alice?”

Jag hade rest mig upp. Hade inte fått något svar.

”ALICE!?” Jag hade ropat allt högre och högra, tillslut hade mamma kommit och frågat vad jag skrek för.

”Alice är borta,” hade jag stammat förvirrat och pekat mot ringen.

Min mammas min hade bytts från irritation till skräck på mindre än en halv sekund.

”TOM! STANNA BÅTEN!” Hennes röst hade fått mig att rycka till, den hade varit så stark och gäll, fylld av skräck.

Mamma hade sprungit till fören. Jag hade hört henne skrika och båten hade satt igång med en rivstart. Båten hade vänt och mamma, pappa, mormor och morfar hade skrikigt sig hesa efter Alice. Mormor hade ring efter polisen. De hade varit med oss och letat efter henne, men ingen av oss hade hittat henne. Alice hade försvunnit. Jag hade varit rädd, vart fanns min syster? Jag hade frågat mamma men hon hade bara gett mig en ledsen och anklagande blick. I flera år efteråt hade hon gett mig den där blicken, för det hade varit mitt fel. Det var mitt fel att Alice försvann.

 

”Carol? Hallå? Är du okej?”

Jag öppnade ögonen och såg in i fem stycken ansikten. De såg oroliga ut. Jag hostade lite innan jag försökte sätta mig upp. Mitt blonda hår klibbade mot mitt ansikte.

”Ge henne lite utrymme!” gormade våran lärare och mina klasskamrater flyttade sig en bit ifrån mig.

”Jag är så ledsen Carol, det var verkligen inte meningen att stöta till dig,” Tyler såg skuldmedveten ut.

”Det är lugnt,” jag försökte mig på ett leende med såret som minnena rivit upp fanns kvar.

Det var första gången som jag varit i vattnet, annat än i badkaret, sedan Alice försvann. Mammas blickar hade aldrig låtit mig glömma vems fel det var att min syster inte var här. Hon skulle fyllt tretton för någon vecka sen. Men oavsett hur ont mammas anklagande blickar än gjorde var det ingenting mot vad mina egna känslor gjorde mot mig. Skuldkänslorna åt upp mig inifrån. Jag lyfte handen mot halsbandet jag hade runt halsen. De vita och gröna pärlorna var mjuka och kalla mot mina fingrar. Fina, fina, älskade Alice. Åh vad jag saknar dig.

 

Av Josefin Andersson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
I'm awsome

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0