Nu när Jossan är i Falsterbo tänkte jag passa på att gästblogga på hennes härliga blogg och berätta om

 

Häng med för nu kör vi!!

För sjutton och ett halv år sedan föddes en liten tjej, 10 dagar för tidigt och vägde blott 2,8 kg. Hon kartade på sig ganska fort och var väldigt tidig på det mesta, gå, prata, rita och pyssla.

Hon hade en enorm fantasi och ÄLSKADE djur, ett tag kunde hon inte äta godis som var i form av djur=)

Efter vår första och enda husvagns-semester så hittade våra grannar mask och spindelburkar som Josefin hade gömt i deras husvagnen och vi hade ingen aning om det=)

Jag började träna Josefin och hennes kompisar i fotboll, och hon var en tuffing att möta...I en match fällde hon en motståndare efter 13 sekunder och dom fick straff...ja men fotbollsintresse blev inte långvarigt=) Hon har dessutom spelat handboll och innebandy och var en jäkel på höjdhopp!!

 

Hennes hästintresse var rätt svalt i början, det var mest jag som ville att hon skulle börja rida för jag har håll på med hästar hela livet. Jag drog med henne till min faster som hade 2 shettisar och Josefin började tycka det var roligt. Så vi satte henne på ridskola på Säva (som då drevs av fam. Mattsson och mest hade islandshästar) men där red hon bara en termin för hon hamnade i en alldeles för svår grupp, men fortsatte rida shettisarna tills den ena kom på hur lätt det var att slänga av henne, det var bara ner med huvudet och sparka bakut så låg hon i backen...

 

Då började vi åka till Åkerby Ridskola och där blev favvisen Simson. Josefin blev bättre o bättre på att rida och jag drog med henne på massa ridturer med travare som en kompis tränade. Hon var då bara 10-11år, jag fattar inte att jag vågade så här i efterhand men man har alltid uppfattat henne som äldre. Michelle var också med dit några gången och vi verkligen racade runt på travbanan...ja herregud!! Efter ett tag började hon drömma om egen häst, och det gick fortare än vi trodde för en bekant till mig ville att vi skulle låna hennes connemara vilket vi gjorde och Josefin var 11 år. Dessvärre var hon alldeles för svår så efter två veckor tog vi beslutet att lämna tillbaka henne, det gräts tårar för det var ju ändå "hennes", jag tröstade och sa att vi skulle hitta något bättre och två dagar senare så åkte vi till Dannbyholm och där stod HAN, den lilla fläckiga<3 Hon hade 2 skäckar som vi tittade på, den ena var stor häst och Amigo som då kallades "Lillen". Just då kände vi att Josefin ska ha en häst som hon klarar nu, inte en som skulle passa hennes kommande längd så provade aldrig den andra.

 

Amigo var bara 4 år, men såååå snäll, hade jag inte hållt på med hästar hade vi ju aldrig kuna tänka oss en unghäst, men vi åkte hem o funderade och bestämde oss över helgen.

Och sedan den dagen har allt kännts helt rätt. Snällare, goare, sötare ponny kunde vi aldrig ha hittat. De har under alla dessa år verkligen växt ihop och jag är så stolt över dom.

 

Ni som följer hennes blogg vet att hon är en tjej som går sin egen väg, det har hon alltid gjort och hon har alltid varit en tjej som man kan lita på till 110% och alltid ställer upp på sina vänner. Hon är extremt duktig på datorer och att fota och hon är mer konstnärlig än hon tror=)

 

Till dig Josefin vill jag bara säga att jag alltid har varit så stolt över dig, alltid litat på dig till max, försökt hjälpa dig genom tuffa år och älskar dig över allt annat<3<3<3

Kram Pernilla (Jossan mamma om någon missat det=))

Här är en som också saknar Jossan...