Hur är egentligen Amigo som häst? Hur har ni uppfattat honom genom bloggen? Skulle vara
roligt om ni svarar innan ni läst detta! För nu tänkte jag berätta hur min knäppa ponny faktiskt är haha.
Hade någon frågat mig när vi precis köpte den lilla fläckiga fyra-åriga ponnyn utan namn var hade ni fått
svaret: lugn, gosig och lat. Och inte bara lat, långsam också. Klumpig med för den delen, några av er
kanske kommer ihåg att vi på vår första hoppträning gick omkull på en 30 oxer, hästen låg kvar på marken
med hinderstöd över hela sig och rörde inte en fena. En sådan lugn och klumpig ponny hade vi köpt.
Han var lat, långsam och oarbetsvillig. Mest ville han stå och äta gräs helt enkelt. En helt omotiverad ponny.
Men snäll som fan var den, och trygg. En lastbil med fem släp kunde åka förbi utan att ponnyn ens blinkade.
Hur skulle jag säga att hästen är nu? Knäpp. Det är nog det ordet som beskriver ponnyn bäst.
Schizofren passar nog också ganska bra haha. Nej men ponnyn kan antigen vara lat och omotiverad,
men hur cool lugn som helst. Eller så kan det vara pigg och motiverad, lägga fram egna förslag på vad den
vill göra så som att ta en galopp istället för att trava eller liknade. Eller så är ponnyn hoppig, oförutsägbar,
knäpp, gör allt helt perfekt och över-ambitiöst och sen flippar ut totalt haha. Han är som att rida tre olika
ponnysar och jag skojar ofta om hans tre olika personligheter. För han är verkligen speciell ponnyn.
Han är ingen svår ponny, jag kan sätta upp ovana yngre ryttare på ryggen på honom utan att vara orolig.
Sålänge han inte är ute och på steg tre; alltså hoppig och knäpp, men det är han sällan när barn rider.
Då är han för det mesta den gulligaste och snällaste som finns. På säva i sommras kom en lite unge
på kanske tre år och bara sprang rakt under magen på honom när vi stod på stallplanen. Sen stod den
och klappade på hans ben och föräldrarna bara sod när och skrattade för att Amigo bara nosade den i håret.
Själv tyckte jag att situationen skulle varit helt livsfarlig om jag nu inte visste att jag hade en sådan snäll häst.
Han är alltså snäll och jag skulle kunna låta så gott som vem som helst rida. Men det menar inte att jag gör
det utan vill ha en ryttare som rider honom på "hans sätt". För om jag jämför hur han var förut och hur han är
nu så är han en mycket gladare ponny nu. Dressyr-tragglande dagarna i enda tyckte vi båda var super tråkigt
och därför vill jag inte utsätta någon av oss för det. Spelar faktiskt ingen roll om någon duktig dressyr-ryttare
skulle rida honom, tror nog fortfarande inte att jag skulle låta dem rida dressyr. Han gillar läget som det är, och
han visar det faktiskt tydligt. Tycker att det är viktigt att tänka så för hästens skull ibland.
Från marken förut var han bångstyrig och jag hade ofta problem att få in honom från hagen eftersom
att han helt enkelt stannade och jag kunde inte få honom att gå. Han buffade ofta på folk och var lite
allmänt ouppfostrad. Inget ovanligt hemskt eller så, men lite jobbig. Nu är han för det mesta duktig.
Han står still och lös på gången, är okomplicerad att hålla på med. Jag får lätt in honom från hagen.
Han har dock fått mer självförtroende nu, vilket jag tror kan bero på den fria ridningen. Alltså att han får
ta ansvar och bestäma lite ibland också. Han är inte längre världens mobb-offer i hagen och folk kan inte
köra med honom längre. Detta är på gott och ont förstås då han ibland kan bli jobbig mot mig och de som
håller på med honom. Ibland kan han helt plötsligt bara tro att han är kung över allt och börja bråka. Ibland
är det riktigt illa som vid exempelvis longering som han också hatar. Jag försöker att undvika det men jag
tycker ju att det är kul att jobba från marken så försöker jag få honom lite positiv mot det iallafall. Dock slutar
det i 90% av fallen med bråk. I värsta fallen hotar han ganska rejält med utfall kan jag lova, då är han inte
den där snälla ponnyn jag kan låta gå på long lina direkt bakom mig när vi är ute och går utan att vara rädd.
Jag tror aldrig han skulle göra illa mig med flit, men nog tycker jag att det är obehagligt. Kanske just för att
det inte är den hästen jag är van vid. Ibland vill han bara bevisa att han är kung helt enkelt.
Några speciella lyckopiller med min ponny är dock att jag alltid litar på honom när jag rider ut.
Även fast han sticker iväg när jag ska galoppera, bockar eller allmänt taktar och hoppar som bara
den vet jag alltid att han skulle stanna om jag blev riktigt jävla rädd. En gång när vi red ut ett helt gäng så
fick hästen bakom mig tokfnatt. Jag och Amigo tvärnitade så att den fick en stoppkloss i ansiktet medan
resten av gänget inte märkte något och galopperade på. Lika lugn var min häst för det, vilket är härligt att
veta. Sen att han sticker iväg när man galopperar och bockar för att han är glad är något jag bara tycker
är kul. Varför inte liksom? Jag vet att han kommer stanna där jag vill stanna ändå, och glädje-bockningar
har jag lärt mig sitta kvar i haha! Fun fact: Amigo är även den mest problemlösa hästen att sadla.
När man spännen sadeljorden rör han inte ens ett öra. Sen brukar han ju inte ha sadel så ofta heller haha
Men kort sagt så är han en personlig ponny med många ideér. Dum är han inte heller på gott och ont då han
brukar överge sina hagkompisar och gå till andra sidan hagen och äta hö i fred. Vilket också gjorde att han
käkade mat för fyra hästar innan vi kom på honom haha! Därav alltid tjock ponny. Han kan det mesta om han
vill och det gäller bara att motivera honom rätt och göra det roligt. Nu tycker han att hoppning är bland det
roligaste som finns, utan träns ännu mer då det finns plats för bus! Exempelvis kan han stanna på ett hinder
och sen tvärvända och galoppera iväg bara för att busa med mig. Man känner verkligen hur rolig han tycker
att han själv är då och jag kan inget annat än skratta för att han är knäpp, min goa ponny.
Så, nu har ni en hel jävla bibel om min ponny. Vet inte vad som kom för mig, men ville skriva lite
om hur han faktiskt är. Hoppas ni svarade på hur ni uppfattat honom innan ni läste, skulle vara roligt!