okej, så här ligger det till.

 

Hej sådär mitt i natten. Jag kan inte sova, antagligen en blandning av pollen och att hjärnan inte vill hålla tyst, och kände att jag behöver skriva av mig och kanske få någon ordning på allt, alternativt lite pepp från er. Det är såhär att jag och Amigo inte alls är på samma sida längre. Det känns som att det jag gör inte räcker till och att för varje steg framåt så tar vi två steg tillbaka. Förra året gick det fram otroligt mycket i både hoppning och arbetet från marken men det året slutade jag också att rida ut själv och i slutet av året så tog jag mig knappt från ridbanan själv. Jag kan inte rida ut på mig egen häst helt enkelt, hästen jag tidigare kunnat rida ut på utan varken sadel eller träns, hästen jag tidigare kunnat rejsa barbacka med andra hästar i bara repgrimma på. Innan har det varit att jag inte orkar; jag orkar inte bråka, jag orkar inte bli ledsen, arg och besviken samt att min rygg inte pallar. Vilken den tillslut inte gjorde i våras när den knakade ihop helt. Nästa pass efter det blev jag avkastad på huvudet och fick en hjärnskakning. Efter det har det inte heller varit att jag bara inte orkar, ärligt så är det lite så att jag inte vågar heller. Förut hade detta egentligen inte varit ett problem eftersom att Amigo alltid vågat om jag inte gjort det och förvandlats till den guldponnyn han egentligen är men nu är det mer som att han känner att jag är rädd och utnyttjar det. Känner jag mig osäker på banan för att det blåser så är han helt plötsligt rädd för staketet. Nog för att jag vet att han känner av energier mycket men det känns som om jag inte kan lite på honom som förut och det gör mig så otroligt ledsen. Jag orkar liksom inte åka upp till stallet peppad, hoppa upp och sedan känna mig rädd för att han kastar sig för staketet och sedan åka hem arg eller ledsen längre. Det är inte rättvist för någon av oss.

 

På den kakan har vi även det faktum att det inte är så många andra i stallet. Det finns liksom ingen att umgås med och ska jag ta in Amigo måste jag ta in båda hästarna. Inget ont mot Alyssa på något sätt, hon är en jättefin och intressant häst, men jag känner henne inte och vi har ingen riktig relation. Hon har fått mig att kasta mig ut ur boxen för att hon snurrar runt när täcken ska av och har kastat sig på mig i hagen så att jag ramlat rakt ner i marken - hade inte Amigo varit en klippa och stått blickstilla när jag låg mellan alla hästben och hon kastar sig i full galopp ut i hagen igen hade det kunna gå hur illa som helst. Det gör att jag ofta känner mig opeppad på att åka upp till stallet och jag vill gärna anpassa tiderna så att hästarna är inne, sedan att inte ha någon att prata med eller rida ut med några gånger i veckan gör också att det blir tråkigt för mig. Missuppfatta mig inte nu, jag är ju där för Amigo skull men jag är en väldigt social person och att vara ensam i stallet så gott som varje dag är inget som direkt hjälper då jag som sagt ovan känner mig mycket säkrare och lugnare när jag har någon med mig med Amigo. Det blir mer avslappnat helt enkelt. Jag har varit i ett stall innan där jag var ensam (såklart är jag ju inte helt ensam, men att ha någon som kommer ut och säger hej och går är inte samma som att ha riktiga stallkompisar att hänga och rida med) och det var en stor anledning till att vi flyttade. Jag är ofta otaggad på att åka upp till stallet själv men när jag väl är uppe brukar jag tycka att det är mysigt och roligt samt när jag åker hem är jag ofta nöjd och glad men nu känner jag knappt att det är kul att vara upp längre. Ibland men inte så ofta som det borde vara. 

 

Och på toppen av allt så har jag så många känslor i kroppen. Jag vill exempelvis flytta och jag vet att jag inte kommer orka pendla till stallet flera gånger i veckan. Mamma hjälper till massor, särskilt nu, men det har ju alltid och ska ju vara min häst. Och jag vet bara inte vad vi ska göra. Som ni säkert vet är Amigo en väldigt speciell häst med mycket vilja och åsikter. Två saker som jag alltid uppmuntrat men som backfired a bit. Är dem positivt riktade är han hur rolig som helst, kommer med egna initiativ; "vi kan gå den här vägen idag!", "nu vill jag trava lite!" eller "kolla jag kan göra bättre!". Allt han älskar gör han till 100% och man känner i hela honom hur kul han har och det är den hästen jag litar på till hundra fastän den får glädje-spatt och kastar av mig med jämna mellanrum - det är okej, för jag vet att han inte menade något illa, han är bara så glad att han inte vet vad han ska göra. Sen har vi hästen som fått mig att vägra rida ut. Hästen som kastar sig framför bilar när vi skrittar hem, hästen som från lugn skritt på långa tyglar kan sticka iväg som en raket utan förvarning och hästen som blir så arg när Alyssa lämnar banan när vi rider där att han vägrar lyssna och bara kastar sig runt och sticker. Det är som om han hade borderline, allt är antingen svinbra eller rent helvete - vilket är extra kul nu när han dessutom har EMS och verkigen måste ha motion. 

 

Att sälja Amigo har aldrig funnits på min världskarta men senaste året har allt börjat flyta ihop vilket resulterat i så mycket ångest hos mig. Min största talang är att ingnorera problem för att jag inte orkar ta tag i dem. Detta har varit ett av de jobbigaste på länge och har under detta år bara gett mig fler panikångest-attacker än vad jag haft på hur många år som helst nu. Bara tanken på att sälja honom till någon annan får mig att grina, men jag vet inte vad som är jobbigast längre - att sälja honom eller att fortsätta känna såhär. Att sälja honom är fortfarande ett alternativ jag inte vill, jag är öppen för utlåning om den rätta personen dyker upp och det perfekta vore om vi kunde få hjälp av någon några dagar i veckan - en medryttare alltså. Men gissa hur lätt det kommer vara att hitta en bra medryttare? Dels för att vi behöver någon som är duktig men inte känner ett behov av att träna den "klassiska" dressyren eller liknande, någon med körkort, gärna någon som delar mina värderingar om bett och någon som orkar rida ut på honom. Att bara hitta någon som rider ut på honom får jag ju ge upp om, hur kul är det att bara rida ut på en häst som oftast inte är kul att rida ut på? Egentligen är jag helt öppen för att ha någon som också tränar honom på banan om den bara undviker bett och korta tyglar. Men vart börjar man? Det känns som att leta efter en nål i en höstack och att bättre alternativ för Amigo skulle finnas om vi hittade den perfekta personen att låna ut honom till men bara tanken för mig att grina. Livet har blivit så sjukt jobbigt nu senaste månaden och jag orkar bara inte vara så ledsen hela tiden. Alltid pendlandes mellan "ingen annan kommer vara bra nog" och "jag är inte bra nog". "Han kommer aldrig få vara sig själv hos någon annan" eller "Han skulle vara mycket gladare hos någon annan". 

 

Vi har kommit så långt från hästen som inte ville arbeta, inte kunde hoppa och som ridlärare ville jaga med longerspö för att få honom att gå framåt - vi kunde helt plötsligt hoppa banor och galoppera i full fart över öppna fält utan träns. Men nu? Jag vet inte vad jag gjort och gör för fel. Varför han inte är lika taggad på att rida längre. För som jag skrev tycker jag att han känts ofräsch medan mamma tycker motsatsen - alltså måste jag vara "problemet". Om det så är att min låga energi smittar av sig, om det är så att jag undermedvetet försöker hitta fel för att inte rida eller om det undermedvetna försöker få avstånd för att jag vet vad som väntar vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär längre. Att ständigt ha ont i magen när man åker upp till stallet för att man vet att det antagligen kommer gå åt helvete är inget sätt man kan leva på. Kanske är en dag på en vanlig vecka jag är lite taggad på att åka upp själv. Det är inte rättvist mot någon av oss men jag vet inte hur vi ska kunna lösa det på bästa sätt för båda. Så jag skriver ett långt rörigt inlägg på min blogg i hopp om att få sova. Jag kände att jag ville förklara hur det är och varför jag kanske inte uppdaterar om Amigo lika mycket som jag kanske brukar. Vill mest uppdatera om det bra eftersom att jag då inte behöver tänka lika mycket. Jag är inte en stabil människa i grund och botten även om jag gärna kör på taktiken att om man låtsas tillräckligt länge så blir man det tillslut. Jag har kommit en lång väg; jag är för det mesta säker på migsjälv, bryr mig sällan om vad folk tycker, vet vart jag står och är svår att rubba - men hela den här situationen håller på att riva upp hela grunden jag står på. Jag vet bara inte vad jag ska göra och känner mig hopplös. Så är jag borta lite från bloggen eller inte alltid skriver om Amigo så vet ni hur det ligger till. Jag vill helst vara glad när jag är här och alla glada inlägg jag postat även under denna tid är inte fake på något sätt, som sagt är jag väldigt bra på att koppla bort och låtsas att mina känslor inte riktigt finns. En talang jag uppskattar, men när det fastnar åt andra håller är den inte lika kul. Livet är lite berg-och-dalbana just nu helt enkelt och jag är vilsnare än jag varit på många år. Har många jobbiga beslut att tänka över men för nu har jag ventilerat klart och hoppas på att kunna sova ostört inatt iallafall. Tack för att ni lyssnat.

Hoppas du hittar en lösning för detta verkar inte vara lätt att tas med. Du har säkert redan försökt få med dig Alyssa ut men har du testat att ta en av dem som handhäst om inte Alyssas ägare kan vara med? Kanske är Amigo less på att vara ensam i skogen?

Eftersom jag har tre hästar märker jag hur stor skillnad det blir i olika sociala konstellationer. Förra veckan var plötsligt Gyllir skitsur. Då märkte jag att Smilla och Chateau brunstade och lämnade honom utanför eller stoskrek ilsket om han kom för nära.

Kanske är det Alyssa och ensamheten som stör Amigo?

Nya stallet verkar vara ett större problem än du, tycker jag mig läsa ut av din text. Har du letat annan stallplats?

Jag hoppas innerligt det löser sig för er båda och väntar med spänning på nyheter om situationen.

Men åh, hade inte en tanke på att det skulle kunna vara såhär för er. :(
Det är verkligen en jobbig situation och jag önskar att jag hade några tips eller idéer.. Jag hoppas verkligen att ni hittar tillbaka till varandra igen och kommer tillbaka starkare och bättre än tidigare. Styrkekramar <3

Du och Amigo hör ihop. Försök igen. <3

Åh vad tråkigt. Har förstått att det varit någon form av tråkigheter för er men inte att det var såhär. Jag är likadan och skjuter problemen framför mig istället för att ta tag i dom. Jättetråkigt att det är sådär mellan er :(

Men kan ni inte leta en annan stallplats och se om det blir bättre med andra hästar och kanske inte bara ett stall med två hästar. Han kanske känner sig ensam eller något?

Hoppas verkligen ni löser det och att ni kan fortsätta som förut. Men mår du inte bra måste du hitta en annan lösning annars kommer det nog bara bli värre :(

Hoppas allt med Amigo löser sig snart <3

råd från idag favorit tvillingar!!

1. du och amigo är oslagbara och ni kan göra allt tillsammans
2. har känt på dina inlägg att du och amigo inte befunnit sig i samma ruta och det är så himla tråkigt att höra, kämpa!!
3. medans jag läste inlägget tänkte jag på möjliga lösningar och det första jag kom upp med var långt bete där han bara får chilla - men det går ju inte pga hans EMS ( har jag rätt?) sen kom jag osså på medryttare men kan bli svårt att hitta den perfekta medryttaren osså...
4. hade jag haft samma problem med soppan hade jag lånat ut henne ett tag, kanske 1 halvår och antingen inte ridit alls eller ridit någon annat häst som är "bättre" (utbildningsnivå) än soppan. det brukar göra mej sjukt taggad på att få soppan till samma nivå och då brukar jah förbättra min ridning.
5. enligt mej låter det som du och amigo behöver en paus. så ni typ båda får känna hur mycket ni betyder för varandra och sen komma tillbaka starkare än någonsin!!
men framför allt, kämpa på och övervinn din rädsla!! kanske flytta till ett annat stall där det finns någon trygg att rida ut med eller något!!

hoppas allt löser sig! <3333

Låter verkligen inte kul alls och du har en riktigt skitgöra framför dig, själv har jag backat kanske 10 steg då min häst på 170 börjat vägra gå från gården IGEN efter att jag under en period kunnat lura iväg honom på något sätt, jag har turen att inte behöva bli rädd för min egen del men dock för hästens då han gör allt för att inte behöva gå fram vilket skulle kunna orsaka rejäla skador då vi båda är tjuriga och inte ger upp. Kan verkligen förstå hur jobbigt det måste vara att behöva vara rädd för det är allt annat än vad det borde vara för dig och din häst! Ni vill ju troligtvis ha roligt båda två och det gäller att på något sätt se till att det blir så igen, hoppas verkligen det bättrar sig och att du på något sätt kan övertyga din fina häst att det är kul ni ska ha och att det gäller på dina villkor! Ett tips från mig som har en oerhört tjurig häst som inte går framåt då han väl börjat bråka utan att man tvingas hoppa av och leda en bit: då min häst börjar stanna och efter att jag tydligt visat att det är fram jag vill men utan framgång så har det funkat att rygga honom (endast några steg och försiktigt) bakåt åt det håll du vill! För detta gör då att jag kommer åt honom på något sätt i rätt riktning och att han åtminstone går åt rätt håll, när jag sedan vänder han om så har han ofta glömt bort vad han höll på med innan och går då fram helt oberörd! Min häst är inte tittig utan vill bara helt enkelt hem igen och jag kan inte säga att detta kommer funka för er men då min hästs "vändningar hem" är ett stort problem för oss och vi testat så mycket så har detta funkat. För det mesta rider jag med mina syrror eller mamma för att slippa bråket och då går jag ofta först för att han sedan även ska kunna görs det själv! Man blir så ledsen och besviken med att behöva bråka med sin häst, man vill ju vara ett samspelande team lixom, men går inte det rida med någon är det padocken som gäller eller promenad bort och rida hem tyvärr, än så långe iallafall, det går framåt! Oerhört stort lycka till till dig!! ❤️
http://nouw.com/systrarnaskoglund

Träna för en vettig tränare kanske? Någon duktig som kan komma med nya synvinklar och hjälpa till med inspirationen.