Okej, nu räcker det. Det är så jävla värdelöst att behöva åka till stallet med förhoppningarna på topp och åka hem med en jäkla besvikelse. Just nu suger allt. Min ponny blir bara odrägligare och respektlösare för var dag som går. Och jag forstätter täkna, "Hur fan ska han respektera mig från ryggen, där han inte ens ser mig, om han inte gör det från marken?"

Så nu är det slut. Efter helgens tävlingar slänger jag ner allt bett i en stor låda som jag gömmer under sängen. När han kan ridas näst intill felfreitt i halsring är jag redo att plocka fram de igen, tills dess orkar jag inte. Jag är trött på att få dårligt samvete när han drar ner huvudet och äter gräs för att jag måste ta i så hårt för att få upp det. Trött på att behöva ta i för att kunna bromsa. Det har bara gått utför. Nu fick jag inte ens honom att gå från trav till skritt med endast sätet. För en månad sen fick jag halt med samma rörelse. Nu blir det markträning som fan, och när det gäller ridning så lägger jag mitt fokus på grimma och halsring. 
              
Det behövs en förändring. Jag vill inte ha den här relationen till min häst. Han står still när han borstar, till och med fast han står utomhus helt lös, jag är jätte solt över det. Stolt över att han respekterar det. Men nu de senaste dagarna har jag nästan blivit påsprungen och då tänker jag bara; vad är fel? Den Amigo jag känner skulle aldrig springa på mig. Han har mist sin respekt, ibland är det som om jag inte ens finns. Och så vill jag inte ha det. Jag vill ha lika mycket respekt tillbaka som den jag visar honom.

When nothing goes right, go left.