Hallå allihopa. Det var ett tag sedan. Vet inte om jag någonsin varit borta bara sådär i över en vecka? Det har hänt grejer iallafall och allt har varit skit och jag har inte orkat gjort mer än att ta långa bad och kolla rewatches på Buffy. Förra onsdagen blev jag och min kollega Ellinore utsatta för rånförsök efter jobbet när vi stängde butiken av tre maskerade killar med kniv. De satt gömda bakom Ellinores bil och hoppade fram när vi var halvvägs fram på parkeringen och tvingade oss gå tillbaka in i butiken. Vi är okej och som tur var hade chefen koll då vi hade ny dörr och han såg allt på övervakningskameran. Telefonen ringde och jag sa till dem att chefen nog hade koll och att det var därför telefonen ringde en halvtimma efter stägning, då blev de rädda och drog därifrån medan vi stängde in oss på kontoret tills polisen kom. Vi var såklart skakade av allt och efter några timmar med polis på plats fick vi åka hem. La mig i badet med ett stort glas vin och fick inte mycket sömn eller ro den natten. Torsdagen passerar som i en dimma och på fredagen anlände jag tillbaka till jobbet. Inget obehag av platsen men med stress i kroppen som inte försvunnit sedan onsdagen. Var en lång och otroligt krävande dag, mestadel på grund av alla okänsliga människor i butiken. Jag fattar att folk vill fråga och är nyfikna men jag undrar mest om de inte har någon skam i kroppen. "Hörde om rånet, hoppas det inte var du" - Ja men det var det och jag mår skit och jag vill jobba ifred, tack. "Hoppas det är okej med dig, var det obehagligt?" - Nej det var skitkul!! Vi ska ses igen o helgen och dricka margaritas, vad tror du? "Fan vilket grej med rånet, vet ni om de har tagit dem än?" - Nej jag är kassörska och inte polis och det blir 10 kronor. Allt blev bara för mycket och bara att se folk i kön som jag kände igen gav mig otrolig stress och ångest för att de skulle börja fråga och jag skulle köra på min metod att inte svara. Fattar att iallafall några procent bara vill visa att de bryr sig men helt ärligt så försöker jag fortsätta med mitt liv och vill inte ha de uppdraget varje minut. Jag är här för att jobba, undrar ni saker kan ni läsa tidningen och låta mig vara ifred. När dagen äntligen var slut käkade jag hemma hos föräldrarna innan jag åkte hem och väl hemma på min gata brast det när jag inte hittade någonstans att ställa bilen. Har bara velat vara hemma ifred hela dagen och väl hemma kommer jag fortfarande inte hem. Blev inget jobb på lördagen och efter samtal och möten med psykolog så slutade det med att jag blev sjukskriven den här veckan. Blir otroligt stressad av att bara tänka på jobb och att träffa människor vilket får mig att må mer skit eftersom att jag normalt älskar att träffa människor. Vill kunna vara på jobbet för att sprida positiv energi och vara trevlig, inte bli utfrågad och påmind om min ångest av respektlösa människor jag inte ens kan namnet på. Så har mest gått runt här hemma med konstant stress i kroppen och ett hjärta som rusar varje gång någon ska hit eller grannens ringklocka låter. Att få klartecken att vara hemma denna vecka har dock hjälpt mycket. Känner att jag kan slappna av mer när jag vet att ingen kommer ringa varje dag och fråga hur jag mår och om jag tror att jag kan jobbba. Det är så mycket känslor i kroppen just nu, jag sover dåligt och har inte känt mig hungrig på flera dagar. Men nu tror jag att jag börjar känna mig som människa igen. Går upp och ner men börjar kännas mer stabilt nu. Försöker vara uppe och göra saker, lunchar med familj osv. Ikväll blir det Captain Marvel på bio med Sara & Thea. Så det går framåt, bara inte i den takten som jag vill. Får lyssna på kroppen nu och ta det en dag i taget helt enkelt. Men nu vet ni varför jag varit borta och hur jag mår för tillfället. Rätt skit men det blir lättare att andas för varje dag som går. Ta hand om er. ♥